Fjärlirar i magen, ruset och besatthet av den man tror sig vara förälskad i. För många är det en drog, ett beroende eller meningen med livet. Trotts att vi lever i kunskapens ålder, trotts att det praktiskt taget är bevisat att romantiskt dravel som "förälskelse" är en del av vår evolutionära mekanism och INTE är bestående, klamrar sig många fast vid att nu minnsan har de hittat sin sanna kärlek. De tror att den känslan de känner aldrig kommer att gå över. Men ack så besvikna de kommer att bli om sådär max två år.
En
undersökning har gjorts där tio kvinnor och sju män deltog. Alla var för tillfället förälskade. Undersökningen stödjer den av folk så hatade och "cyniska" uppfattningen att det är omöjligt att vara förälskad i en och samma person i mer än två år. När man blir förälskad skjuter hjärnans nivåer av
dopamin och
noradrenalin i höjden medan
serotoninet minskar kraftigt. Extremt låga nivåer av serotonin har upptäckts hos personer med OCD, tvångssyndrom, vilket kan vara en förklaring till varför man tänker på den man är förälskad i dygnet runt. En rolig tanke/expriment som slog mig när jag läste om detta var att man kanske kunde bota förälskade personer genom att ge dem höga doser av
SSRI preparat, mediciner som höjer serotoninnivåerna. Jag har faktiskt läst att människor som går på antidepressiva läkemdel har svårare att bli förälskade.
Dopamin är en belöningssubstans som gör en mer eller mindre hög. Det bildas i binjuremärgen och kan antigen verka som dopamin eller omvandlas till noradrenalin eller adrenalin. Drogmissbrukare trixar med sina dopaminnivåer och fastnar i sitt missbruk och på samma sätt missbrukar folk förälskelsen. Men efter en tid (maximalt två år) anpassar sig hjärnan till de höga dopaminnivåerna som förälskelsen utslöst och kärlekens låga svalnar. När lågan har svalnat söker människor den härliga kicken, ruset på nytt.
